Menssmärta

Det finns en grupp ämnen i kroppen som kallas prostaglandiner. Dessa ämnen är mycket viktiga för att kroppen skall fungera normalt. Det har visat sig att den vanligaste orsaken till mensvärk är att en allt för stor mängd av dessa ämnen produceras. Den ökade mängden prostaglandiner gör att livmodern kommer i ett kramptillstånd och när en muskel befinner sig i kramp blir det syrebrist i muskeln, vilket leder till värk. Alla som upplevt kramp i någon annan muskel vet hur ont detta gör.

Det finns flera olika sätt att behandla mensvärk. För många kvinnor hjälper värme och receptfria läkemedel. Att p-piller-behandling oftast innebär lindring av mensvärken är väl känt. Men alla kvinnor varken vill eller bör äta p-piller och för dessa måste andra metoder användas.

En annan metod är att med läkemedel påverka den förhöjda mängden prostaglandiner i livmodern, för att på så sätt minska krampen och därmed också lindra smärtan. Men som med alla andra läkemedel finns det risk för biverkningar.

TENS och är mycket ešffektivt och biverkningsfritt. Vid denna typ av behandling används en stimulator som via elektroder på kroppen skickar impulser. Impulserna blockerar smärtimpulserna till hjärnan så att de inte upplevs. Med TENS utnyttjas kroppens egna smärtlindrande system och man antar även att syrebristen i livmodermuskeln hävs, alltså det som orsakar smärtan.

Ladda ner broschyren ovan så får du mer ingående information om hur behandlingen går till.

Referenser

1. Proctor ML, Smith CA, Farquhar CM, Stones RW. Transcutaneous electrical nerve stimulation and acupuncture for primary dysmenorrhoea
(Cochrane Rewiew)(The Cochrane Library, Issue 2, 2003)

2. Milsom I, Hedner N, Mannheimer C. A comparative study of the effect of high intensity transcutaneous nerve stimulation and oral naproxen on intrauterine pressure and menstrual pain in patients with primary dysmenorrhea
(Am J Obstet Gynecol 1994; 170: 123-9)

3. Kaplan B et al. Transcutaneous electrical nerve stimulation (TENS) as a relief for dysmenorrhoea
(Clin Exp Obstet Gynecol 1994;2:87-90)